Botswana: Utsatta barn får hjälp för att kunna gå i skola. Omphemetse är en av de lyckligt lottade

Publicerad: 13.10.2022

När man följer ett barns liv under en lång tid ser man omfattningen av svårigheterna. Att få börja i skolan garanterar inte ett bra liv, men uthållighet belönas.

Jag tog bilder för nio år sedan som jag nu visar för en ung kvinna från Botswana. Hon räknar upp namnen på dem som syns på bilderna och skrattar förläget när en bild på henne själv dyker upp.

Omphemetse var tio år då vi träffades för första gången i Francistown. Där ligger kyrkans skyddshem för utsatta barn. Skyddshemmet får stöd från Finska Missionssällskapet. Många har tvingats avbryta sin skolgång på grund av fattigdom, sjukdom eller familjevåld.

År 2013 lärde jag skolbarn att använda dator och tog många bilder på dem. Nu tittar Omphemetse på de här bilderna och ler. Leendet är det samma som jag såg för nio år sedan.

”På kyrkans läger fick jag vara fri”

”För grundskolan fick jag stöd från kyrkan. Finländska faddrar gav mig skoluniformer, skolmaterial, allt”, minns Omphemetse.

Tsholofelong, som betyder Hopp, är ett center där man fick hämta skolmaterial. Dit fick man också gå efter skolan för att göra läxor och äta ett varmt mål mat. Barnen tydde sig till centrets personal och till varandra.

Omphemetse minns med glädje de läger dit barnen fick åka tillsammans. Det var en härlig omväxling. I fosterfamiljen blev hon diskriminerad och upplevde att hon blev beskylld för allt.

”På lägren kände jag mig fri. Jag fick vara med andra barn och unga och vi tillbringade mycket tid med att spela ute”, berättar Omphemetse.

Vikten av att få gå i skolan betonas ofta, men räddar inte allt. Så var det inte heller i Omphemetses fall. Hon gick i skolan, men flyttade från en fosterfamilj till en annan, och till och med en tredje. Hon visste ingenting om sina riktiga föräldrar.

Omphemetse berättar att hon kände många utsatta unga. En del fick hjälp, medan andra inte fick det. Några unga kvinnor blev mammor mot sin vilja och några begick självmord.

”Det fanns dagar då jag var nära att förlora hoppet”, säger Omphemetse.

Samtalsstöd och en bra fosterfamilj hjälpte

Vändningen kom när hon fick samtalsstöd. Det erbjuds bland annat av människorättsorganisationerna Bonela och BGBVC som även Finska Missionssällskapet stött med hjälp av Finlands utvecklingssamarbete.

Enligt Omphemetse hjälpte diskussionerna att lösa upp knutarna. En vändpunkt kom i mars i år då hon flyttade från Francistown till sin nuvarande fosterfamilj i Gaborone.

”De behandlar mig som sitt eget barn.”

Omphemetse tar oss runt i trädgården och visar sina favoritplatser. En av dem är en trädgårdsgunga i trä. Hon tycker att det är bra att bo i Botswanas huvudstad Gaborone där möjligheterna är många fler än i Francistown i norr.

Nu när Omphemetse kommit till en bra familj kan hon planera livet framåt. Processen med att få identitetsbevis är i gång och personbeviset skulle möjliggöra fortsatta studier. Å andra sidan är det kanske inte det bästa alternativet i det rådande världsläget.

”I Botswana blir så många utbildade unga utan arbete att det skulle vara bäst att lära sig något som kunde hjälpa en att starta ett eget företag”, konstaterar Omphemetse.

Hon har funderat på två intensivkurser. Den ena ger färdigheter till att bli företagare inom beklädnadsbranschen, den andra leder till ett yrke inom vården. Hon borde spara pengar för att kunna studera, men det är inget problem. Hennes nya fosterfamilj har nämligen en bekant i vars butik Omphemetse kan hjälpa till då och då.

”Nu är allt bra med mig. Vi lever en helt vanlig vardag: frukost vid 10, något lätt till lunch, majsgröt till middag.”

När hon tänker på framtiden önskar Omphemetse sig en sak högre än något annat. Hon skulle vilja ha en hyresbostad. Då skulle hon ha en egen plats där hon inte är beroende av någon annan.

Jag ber Omphemetse framföra mina hälsningar till de barn som nu får stöd från Tsholofelong för sin skolgång. Hon funderar inte länge, utan svarar allvarligt:

”Jag vill uppmuntra dem. Ta hand om er själva, speciellt ni som är flickor. Var flitiga och ge aldrig upp!”

Text och bild: Virve Rissanen