Nepal: Hiras dröm blev sann, trots att hon är dalit och funktionshindrad
Publicerad: 16.10.2022Finska Missionssällskapets långvariga Nepal-missionär, den numera pensionerade Kirsti Kirjavainen, har känt Hira sedan hon var en liten flicka. I tiderna hjälpte hon Hira att få sin första benprotes. Hira fick också fadderstöd, först för att gå i skola och sedan för yrkesutbildning.
Hira föddes i en dalitfamilj som tillhörde den lägsta kasten. Familjen bodde i länet Mugu, som också med nepalesiska mått mätt ligger mycket avlägset. När Missionssällskapets fadderarbete började i området under 2000-talets första årtionde, fanns det i hela länet endast trettio dalitflickor som gick i skola. Bara tjugo år tidigare fick daliter överhuvudtaget inte gå i skola och det var ovanligt att flickor – också de av högre kast – alls gick i skola. Nu går de flesta flickor åtminstone ut lågstadiet och många går ännu fler klasser. För den här utvecklingen har fadderarbetet spelat en betydande roll.
En olycka tänkte hindra skolgången
I Hiras familj fanns sju barn. Den yngsta i barnaskaran var en pojke, vilket föräldrarna hela tiden hade önskat sig. När Hira var en liten flicka förlorade hon sitt ena ben i en olycka.
Tillsammans med sin far och sina syskon var hon högt uppe på Himalayas sluttningar för att samla en medicinalväxt som familjen sålde för att få pengar. Medan de var där inträffade ett litet jordskred och en stor sten rullade över Hira. Den medvetslösa flickan bars snabbt hemåt, men i huvudstaden i Mugu måste de ännu vänta på ett flygplan. Först en vecka efter olyckan kom Hira fram till sjukhuset och då fanns ingen annan lösning än att amputera hennes ena ben.
Efter det var det nästan omöjligt för henne att ta sig till skolan. Först bar man henne dit, men sen beslöt familjen att hon skulle flytta till sin kompis som bodde närmare skolan.
Hira studerade flitigt och drömde om att bli läkare. Läkare blev hon inte, men efter att hon också hade beviljats stöd för yrkesutbildning avlade hon en 2,5 år lång hälsovårdarutbildning.
”Jag var världens lyckligaste flicka när jag fick ett ben och kunde gå i skola. Jag hade svårt att förstå varför någon brydde sig så mycket om mig – en flicka från en låg kast och med ett funktionshinder. Min dröm har nu blivit verklighet. Genom mitt arbete som byhälsovårdare får jag vittna om varje människas värde. Med min lön kan jag också stöda min familj och mina yngre syskons skolgång.”
När studiernas sista praktikperiod inleddes återvände Hira till sin hemtrakt Mugu och arbetade där tills hon gifte sig och fick en dotter för några månader sedan.
Foto: Kirsti Kirjavainen
