Botswana: Tidigare fadderbarn vet hur viktigt det är att kunna gå i skola
Publicerad: 24.11.2022Mogomotsi Maribe och Boitumelo Bantsi berättar om sina liv efter fadderbarnsprogrammet: den ena arbetar som vakt och den andra studerar till bilmekaniker.
”När jag var liten, kunde jag inte börja i skola på grund av att jag saknade födelseintyg. Min mamma kom till kyrkan för att söka hjälp”, börjar Mogomotsi Maribe, 28, sin livsberättelse.
Han kom med i programmet som Finska Missionssällskapet stöder, och de anställda skaffade ett ID-kort åt honom. Innan Mogomotsi började i skolan var han tvungen att träna skolfärdigheter i Tsholofelong, ett center för föräldralösa och utsatta barn. Tsholofelong är setswana och betyder Hoppets plats.
En sådan plats blev verksamhetscentret för Mogomotsi. Nu sitter han i ett av verksamhetscentrets klassrum och går igenom sina utvecklingsfaser: Först måste han lära sig att skriva och rita. När han hade skaffat sig tillräckliga kunskaper fick han plats på en statlig skola.
”Då fick jag lära mig vad det innebär att gå i skola. Jag kommer ihåg att jag grät av lycka när jag förstod att jag kunde komma vidare i livet”, berättar Mogomotsi.
”Centrets anställda var mina riktiga föräldrar”
På gården till verksamhetscentret står Boitumelo Bantsi, 20, och skriver på sin telefon. Liksom Mogomotsi kommer Boitumelo ihåg hur det kändes att få stöd som barn. Hon började gå i Tsholofelong redan i förskoleåldern och senare gjorde hon sina läxor i verksamhetscentret.
”De anställda hjälpte mig med skoluppgifter. De var alltid på min sida. Min mamma övergav mig då jag var ett spädbarn och jag träffade min pappa först när jag var äldre. Jag upplever att centrets anställda var mina riktiga föräldrar”, säger Boitumelo.
Hon växte upp hos sin mormor och deras relation har alltid varit nära. Visserligen trodde inte Boitumelos mormor att Boitumelo skulle överleva till vuxen ålder. Så ofta var hon sjuk under barndomen.
”Här är jag nu trots allt”, säger hon och skrattar.
Utbildning hjälper en att komma in i yrkeslivet
Båda dessa unga vuxna har klara framtidsplaner – eller egentligen flera sådana.
Boitumelo gick nyligen ut grundskolan och har börjat studera till bilmekaniker. Hon är mera intresserad av en lärarutbildning men för att komma in måste hon höja sitt vitsord i slutprovet. Sedan finns ännu en tredje dröm: att bli soldat.
”Jag tänker söka till försvarsmakten. Dit väljs enbart dom bästa, man måste vara i gott skick både fysiskt och psykiskt”, berättar Boitumelo.
Mogomotsi i sin tur arbetar som vakt men sparar pengar för att starta ett företag. Nu går en stor del av hans lön till att försörja sina syskon.
Föräldrarna är döda men Mogomotsi minns dem med värme. ”Vi hade inte pengar, men de gjorde sitt bästa och kämpade för oss”, säger han.
Utöver ett eget företag har Mogomotsi en till yrkesrelaterad dröm: Om han får förnya slutprovet, söker han in till polisskolan.
Som vuxen förstår man stödets betydelse
När dessa unga vuxna hälsar på vid verksamhetscentret, kommer många olika känslor upp till ytan. Båda två vill uppmuntra de barn som ännu går i skolan med stöd från kyrkan och Missionssällskapet. Som vuxen är det lättare att förstå stödets betydelse.
”Varje barn behöver en möjlighet till skolgång”, säger Mogomotsi bestämt.
Boitumelo önskar att barnen i fadderbarnsprogrammet förstår att de har fått en möjlighet att nå sina mål.
”Det är bra för dem att fundera på vad de själva vill och inte vad andra ser i dem.”
Text och bild Virve Rissanen
