Bolivia: Svårigheterna går i arv från generation till generation – centret Galilea stöder fattiga barn

Publicerad: 15.11.2022

Eleverna på Galilea-centret har haft en svår start i livet. Många av deras föräldrar är bara tonåringar.

Det är morgon i La Paz och jag klär snabbt på mig en vadderad jacka. Vi befinner oss på 4 000 meters höjd. Vi ska resa till Cobija, en gränsstad mellan Bolivia och Brasilien. Väl framme slås jag av hur hett det är: drygt trettio grader. Nu är vi bara på några hundra meters höjd och det går inte att fly värmen. Rent dricksvatten finns bara att köpa i vissa butiker.

I staden bor 55 000 invånare. Två asfalterade huvudgator går genom staden. Resten av vägarna består av sand. Vi har kommit för att bekanta oss med dagcentret Galilea som Missionssällskapet stöder. Här får barn med inlärningssvårigheter hjälp. Även andra hjälpbehövande barn och unga från olika förorter ges stöd.

Just nu deltar 15 elever i verksamheten. Terminen har just börjat och ännu finns det plats för flera barn, säger Luis Blanco, som leder centret.

Staden Cobija är väldigt fattig och största delen av invånarna i det snabbt växande samhället lever i informella förstäder.

När vi bekantar oss med lunchutbudet får vi höra att stadsborna inte dricker kaffe. Att äta morgonmål och kaffe efter maten är exempel på lyx som de flesta inte har råd med här.

INLÄRNIGSSVÅRIGHETER, HUNGER OCH ENSAMHET

Det är liv och rörelse under palmerna vid Galilea-byggnaden. Flera barn kommer springande för att krama projektkoordinator Emilio Aslla Flores, som rest med mig från La Paz.

Först på programmet är brödbakning. Deltagarna får ta på sig förkläden, mössor och masker. Luften fylls av mjöl och barnen jobbar ivrigt i par.

Centrets koordinator Blanco och den assisterande läraren Maria ger instruktioner. De vet att alla barn inte har så lätt för att koncentrera sig på de ledda aktiviteterna.

”Det finns olika anledningar till det här. En del barn lider av matbrist, andra har svårigheter där hemma som lett till psykologiska eller psykosociala problem. Somliga har ärvt neurologiska problem av sina föräldrar, varav många ofta lidit brist på mat som barn”, säger Blanco.

Barnen anländer varje dag till centret kring klockan två på eftermiddagen. Blanco hämtar själv en del av barnen som bor längre bort. Först gör man läxorna tillsammans. Sedan får barnen delta i lösningsorienterade, pedagogiska övningar och öva på problemlösning.

Till sist får barnen lära sig olika värderingar, till exempel betydelsen av samarbete och att respektera varandra.

Resten av dagen är till för lek. Kring klockan sex följer personalen alla barn hem i skymningen.

Barnen måste få känna att de är viktiga

Blanco säger att barnen tycker om att komma till centret – de gillar att leka, och vill ha sällskap. Många är hungriga och längtar efter mellanmålen som serveras där.

Blanco framhåller att en av centrets viktigaste uppgifter är att få barnen att känna sig viktiga, sedda och omtyckta.

”Vi kommer hit till Galilea-centret efter skolan för att göra läxor och leka med de andra barnen. Vi tycker om att sparka boll tillsammans”, säger Yoselin, 9 år.

Yoselin bor med sina föräldrar och två äldre syskon i en fattig förort. Hennes kompis Wilder har fem syskon och bor nära Galilea-centret.

Barnens föräldrar arbetar långa dagar och stödet som ges vid centret är därför mycket värdefullt. Utan det skulle barnen vara ensamma väldigt många timmar i väntan på föräldrarna.

Barnen får näringsrik mat, skoltillbehör och hjälp med inlärningen vid centret. Stödet hjälper dem att stärka sitt självförtroende, hållas friskare och klara sig bättre i skolan.

Varje barn ses som en individ och får utveckla sina talanger vid centret, genom till exempel handarbete eller dans.

Text: Anna Lundén